syslöjdsfröken-mustafa: 1-1

I syslöjden på högstadiet var det näst intill obligatoriskt att sticka sig ett par lovikkavantar. Jag vägrade. Istället övertalade jag vår syslöjdsfröken att få sy mig ett par granny smith-gröna kickersbyxor i sånt där lite glansigt jumpabrallstyg som bagheera-overallerna var i. Ivrig som jag var att få använda brallorna tog jag hem dem innan jag sytt klart midjan och fick därför hålla dem uppe med ett snöre. Fast jag kände mig sjukt nöjd iallafall.

Nu har syslöjdsfröken fått revansch. I söndags svängde jag förbi en loppis och där stod två snälla tanter som sålde en massa garn. Mest akryl, som jag lätt kan sätta igång och beklaga mig över vore det inte för att akrylgarnet faktiskt måste inneburit en smärre kvinnorevolution och ett steg i underlättandet av hushållsarbetet och mot jämställdhet. Tänk vilket befrielse det måste varit att slippa tvätta alla ylleplagg för hand och bara köra det stickade i maskinen istället. Var sak har sin plats i historien.

Hursomhelst, bland all akryl fann jag också rött lovikkagarn och köpte mig två härvor med tanken att försöka mig på att också sticka, inte bara virka, vantar. Mönstret hittade jag här. Nätet kryllar av lovikkamönster men många modeller har så spetsig topp vilket jag inte ville ha på just dessa eftersom de skulle få lite lajvar-känsla över sig (sorry alla medeltidsromantiker, hamnar jag på minus nu?). Jag ville inte heller ha den där kanten som är runt handleden, men den är det ju bara att skita i att sticka tänkte jag så man kan säga att det blev en lite modifierad lovikkavante eller en vante i lovikkagarn.

När vantarna var klara gick jag ut för att testa dem och märkte ganska snart att de var rena rama blåshålet så jag ruggade upp dem med en diskborste och det blev jätteskillnad faktiskt. På bilden syns också den röda halsvärmaren och en vit musche-mössa som bägge tjänat och värmt mig väl i vinter. Även om det var kul att sticka lovikkavantarna vill jag beställa lite vår nu, går det för sig?